Ferromagnetiska material, som t ex järn, attraheras mycket starkt av båda polerna på en magnet.

Paramagnetiska material, som t ex aluminium, attraheras svagt av båda polerna på en magnet.

Diamagnetiska material däremot repelleras av båda polerna på en magnet. Den diamagnetiska repulsionskraften är mycket svag (hundratusen gånger svagare än den ferromagnetiska attraktionskraften) och därför fungerar inte experimentet med "vanliga" magneter. Vatten, som är huvudbeståndsdelen i en vindruva, är diamagnetiskt.

När en elektrisk leddning rör sig finns där också alltid ett magnetfält. varje elektron är därför en liten magnet eftersom den är laddad och spinner ..... Elektronens rörelse runt atomkärnan är detsamma som en elektrisk ström runt kärnan - denna ström skapar också ett magnetfält.

I atomer av järn kobolt och nickel finns en stark koppling mellan de enskilda atomernas magnetfält så att de bildar områden, domäner, där atomernas magnetfält samverkar. Dessa ämnen är ferromagnetiska och attraheras starkt av magnetpoler.

I atomerna kommer de flesta magnetfälten (från elektronernas spin och banan kring atomkärnan) att ta ut varandra. De ämnen där det finns enstaka oparade elektroner är paramagnetiska. När ett sådant ämne placeras i ett magnetfält orienterar sig elekrtronerna så att ämnet attraheras svagt av magnetpoler. Väte litium och flytande syre är förutom aluminium exempel på paramagnetiska material.

Ämnen där alla magnetfälten i atomen tar ut varandra är diamagnetiska. Helium, vismut och vatten är exempel på diamagnetiska ämnen.

När en magnet förs i närheten av ett diamagnetiskt material skaper den strömmar i atomen. Det magnetfält som dessa strömmar ger upphov till är orienterat så att det repelleras av den yttre magneten.